Tidspessimist

Goder morgon!

Hur kommer det sig att jag alltid får en massa tid över på morgonen? Men ändå får jag för mig att jag måste kliva upp vid samma tid, för annars kanske jag inte hinner... Jag antar att detta är ett ganska motsatt problem för de allra flesta, men jag tror seriöst att jag är en tidspessimist (finns det något sådant ord förresten?) Jag har alltid varit det och kommer antagligen förbli det ett bra tag till. Samma sak gäller när jag ska gå till bussen, det är nog då det är som värst om jag ska vara ärlig. Då måste jag nämligen ha ungefär dubbelt så lång tid på mig som jag egentligen behöver, bara för att vara säker på att verkligen inte missa bussen som alltid kommer för sent. Så då får jag stå där på busshållplatsen och trampa i djupsnön för att inte frysa så idiotiskt mycket samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att det faktiskt går ofattbart fort att gå till busshållplatsen - inte en halvtimme som min hjärna brukar få för sig. Jag och mina i-landsproblem.
Det jobbiga är att jag kontrar mina vänner ganska rejält då det snarare är vanligt att vara tidsoptimist i dagens samhälle... (Bilden ovan visar ett praktexempel på en tvättäkta tidsoptimist - skåda Anthonia! Någon blandning av oss två vore ganska lämpligt...)