Påskägg

Det är ju illa att jag redan är hemskt dålig på att ta mig tid till bloggen, men ärligt så förstår jag inte när jag ska hinna att sitta här och skriva hela tiden. Fysiskt omöjligt för min del. Hur som helst så sitter jag ju här nu i alla fall. Dock ska jag komma med beskedet att jag kommer vara utan tillgång till dator i några dagar - för nu bär det av till fjälls igen! Borgafjäll står på schemat den här gången, ett helt nytt och främmande ställe för min del. Jag hade inte en blekaste om vart det låg, norrut? Söderut? Tills jag fick veta det igår sådär... bortanför Vilhelmina! Är inte det jättelångt typ? Men jag är taggad på att upptäcka den delen av landet! Sedan tackar man ju inte precis nej till en skidresa med vän och familj, inte jag i alla fall.
En alldeles utmärkt start på detta påsklov. Glad påsk förresten! Jag har inte firat påsk sen jag var pytteliten, jag har några få vaga minnen om påskäggsjakt och äggmålning, men mycket mer än så är det inte. Det har alltid varit en slags udda högtid i mina ögon, vart kom påskharen ifrån liksom? Men det är ju inte helt fel med alla dessa goda godisar.
Men iår inträffade det lite, lite firande för min del igen. Idag var det nämligen påskäggsjakt på Skvaderns Gymnasium, och gissa vem som ställde upp? Dock stod jag och mina lagkamrater i en evighet med målet framför näsan utan att märka det så vi vann inget ägg. Bättre lycka nästa år var allt vi fick. Nästa år kommer mitt genombrott ska ni se! Inte mitt fel att jag inte har letat efter ägg under min uppväxt, måste ju få öva lite.
Från det ena till det andra så måste jag återgå till min packning nu. Ät mycket godis i helgen nu!

Earth Hour

Någon mer än jag som liksom bara kände sig tvingad till att sitta i mörker idag mellan 20.30-21.30? Earth Hour hade sin inverkan, helt klart. Man gör väl sitt bästa för att vara den där miljövännen, låta sina barnbarn se naturen i framtiden (förhoppningsvis en väldig massa år framåt) och allt vad det är. Undrar bara hur många som verkligen släckte alla lampor, kanske satt med tända ljus istället. Det låter ju faktiskt mysigt.
Det fula är ju att tv-program sänds om detta - under själva timmen - vad hände med att man ska stänga av strömmen? Snacka om att gå emot sig själv.

När jag ändå är inne på det här med miljötänkande så måste jag bara få berätta en liten, liten sak. Jag, Rebecka, har gått och blivit en tvättäkta promenerare, en riktigt fotgängare. Miljövänlig samtidigt som man får röra på sig, två flugor i samma smäll helt enkelt. I torsdags klev jag upp klockan fem, gick hemifrån (Granloholm) ner till Helex (Centrum) för att träna, sedan gick jag in till bussnavet och for upp till skolan (hann inte gå). Efter skoldagens slut gick jag hem (från Haga), sedan gick jag till andra sidan av Granloholm för att möta min moder. Och slutligen fick jag skjuts till nästa träning, mina knän orkade inte med så mycket mer promenad i Converse.
Dock måste jag erkänna att detta mest berodde på att ingen kunde skjutsa mig under dagen, och mitt busskort är tomt. Men jag fick upp ögonen för denna nya livsstil måste jag säga, inte illa. Bara man har tiden.

Tvättsvamp

Jag gillar den här veckan, mest för att den bara består av tre skoldagar för oss i NV1a. Ledig idag och på fredag, inte fy skam det eller. Nästa vecka är inte sämre då skärtorsdagen och långfredagen också för med sig två lediga dagar som annars skulle innehålla plugg, plugg och åter plugg. Istället kan man ägna sig åt i princip vad man vill, dvs andas ut för min del. Dra en repa nere i staden eller bara passa på att umgås med människor (för en gångs skull). Nästa vecka däremot, då bär det av till fjälls igen för min del med... Jenny! Jag börjar bli lite smått beroende av slalom, dock vet jag inte om jag kommer våga berätta för mina tränare att jag åter igen kommer missa träningar värda guld. Det är alltid lika nervöst då man inte har en aning om vilken reaktion man kommer möta -kommer det att förbjudas? Eller kommer man bli tvingad att träna för fullt på egen hand där borta? Eller kommer det lyckligtvis accepteras?

På tal om träning... (inte helt ovanligt har jag lagt märke till) - hela gruppen fick en fin liten present igår av vår tränare, kändes lite som lilla julafton måste jag säga. Han hade suttit och gjort grejer till oss alldeles själv, men ingen av oss fattade nog riktigt vad det var när vi först fick dem. Det var varsin gul tvättsvamp fastbunden i ett långt grönt snöre. Hm? Det visade sig vara ett hemmagjort träningsredskap! Snöret skulle knytas runt midjan och sedan vara det bara att simma på. Konsekvensen blev då att tvättsvampen snart sög upp osannolikt mycket vatten, vilket gjorde att den agerade motstånd. Mycket kreativt.
Jag undrar bara vad utomstående skulle tro om de såg en hel grupp elitsimmare plaska omkring med tvättsvampar hängandes i snören efter oss.

Måndag

Måndag igen. Jag gillar inte måndagar. Dels för att det känns sjukt långt till nästa helg, men antagligen mest för att ingenting händer på måndagar. Det är som en tom veckodag, den bara finns där. Måndag - vardag, två ord som liksom hör ihop.
Från det ena till det andra, denna måndag för i alla fall med sig lite vårväder! Och jag måste faktiskt säga emot mig själv (som inte direkt föredrar slask) att det kändes som en sten lättade från hjärtat... sommaren är påväg trots allt! Idag kunde man ju till och med sitta utomhus, och hör och häpna - utan jacka! Det är inte illa en marsdag som denna. Speciellt inte när man bor i Norrland.

Ladda upp

Nu är det tävling på G! På hemmaplan och allt, skojskojskoj! Dock har jag inte allt för höga förväntningar på grund av min dåliga form som sjukdomen förde med sig, men inte är jag mindre taggad för det inte. Sen är det ju lite synd att större delen av träningsgruppen inte kommer vara närvarande tack vare en annan tävling som krockar med denna, så saknar sådär halva gruppen just nu... men vi, den halvan som är kvar i staden, får väl se till att representera Sundsvall så gott det går utan dem. Det är ju inte varje dag det är hemmatävling om man säger så.
Så nu sitter jag här och laddar upp batterierna mentalt med grymt bra musik som gör att man bara vill hoppa upp och dansa runt i huset, sjunga med för full hals och allt vad det innebär. Men jag avstår från det för att inte skrämma livet ur mina familjemedlemmar. Man kan ju låtsas att jag gör det.
Det finns seriöst inget bättre sätt att ladda på än att leva sig in i musik har jag kommit fram till, det funkar i ur och skur! iPod'en är min bästa vän under varenda tävlingshelg, typ.
Bild från Norrländska Mästerskapen i höstas då laget vårt var så laddat att man riktigt kunde känna spänningen vibrera i närheten av oss... den oslagbara favoritkänslan.

Slutkörd

För ett tag sedan skrev jag om mina hemska abstinensbesvär som kommit på grund av brist på simträning, och nu har jag äntligen börjat igen. Eller ja, jag började för fyra dagar sedan och kände mig som en giraff med gelében som skulle försöka simma, väldigt skum känsla. Men nu såhär efter fyra träningar börjar vattenkänslan smyga sig tillbaka, även om konditionen fortfarande är pinsamt illa. Så imorse brakade jag även igång med styrketräning med Anthonia (som i och för sig har varit borta i så gott som en halvår så jag kanske inte ska klaga...) men nu är jag i alla fall helt död. Mörbultad. Dessutom överraskades vi med ett helt nytt pass med en massa mördarövingar och maskiner. Så jag undrar hur jag ska komma upp ur sängen imorn, med all den träningsvärk som kommer komma, då jag ska ner igen till Helex för ett Bodycombat-pass. Något som är totalt nytt för mig, så det kan ju bli spännande. Och på fredag morgon blir det styrka igen, plus simning varje kväll, plus ett extra Bodypump-pass på torsdag eftermiddag. Mitt nya träningsupplägg dödar mig, bokstavligt talat. Jag kommer inte leva länge till, så ska väl försöka njuta så länge det varar, typ. Tävling i helgen som grädden på moset, hur skall detta sluta?
Livet som simmare i ett nötskal.

Fel

Goder morgon, goder morgon!
Jag klev upp klockan sju idag helt utan anledning, vad är det för fel på mig? Nu när jag äntligen har sovmorgon ända till klockan ett så bestämmer sig min kropp för att vara superduperpigg på morgonen. Varför kan jag inte vara så vaken när jag faktiskt behöver kliva upp den tiden? Nejnej, för att dagar då jag måste slita mig ur sängen tidigt på morgonkvisten så hade jag utan tvekan kunnat sova fram till lunch om jag bara fått det. Men min kropp gillar tydligen inte att tänka i samma banor som mig.

Som grädden på moset ger kemiboken mig enorma ångestkänslor när den ligger här och lyser med sin närvaro för att ständigt påminna om kommande prov som jag ännu inte ägnat en tanke på. Jag hatar kemi, menar det verkligen. Jag känner ren avsky till det ämnet, kan omöjligt se någonting som kan vara en gnutta intressant inom det. Det kommer som små äckliga rysningar längst ryggraden så fort jag tvingas styra stegen mot kemisalen, huvudvärken smäller ner som en bomb så fort jag ser alla dessa dragskåp, provrör, pipetter, bägare och annat som tar upp hela rummet och tröttheten blir genast ett faktum. Jag hatar kemi. Blä. Usch. Pessimisten här.

Marsväder

Hem ljuva hem! Men vad är det jag ser? Snön här uppe i Norrland håller ju på att tyna bort. Fast det lär ju ta ett tag med tanke på snömängden... så förhoppningsvis får man njuta av vintern ett tag till. Inte för att jag inte vill ha sommar, det är det där mellantinget som jag inte direkt gillar. När lite snöfläckar ligger kvar här och där, när man får hoppa runt på gatorna för att undgå att kliva i slaskpölarna, när allt gräs är brunt och geggigt. Antingen sommar eller vinter säger jag, höst och vår kan gå och gräva ner sig någonstans.

Ny grej

Idag har Rebecka testat på två nya saker här i livet, inte för att något av dem slutade särskilt bra. Men vadå, man måste ju töja på gränserna en aning.. eller?

Ny grej nummer 1: Skicross! Jajamensan, jag gav mig ut i en äkta skicrossbana i Alperna (visst börjar man redan ana konsekvenserna?). Det hela gick, till min stora förvåning, som på räls till en början då jag liksom tog den lilla lugna, hade lagom mycket fart över kullarna och lagom mycket skär i svängarna. Så då tänkte jag att det var lika bra att gasa på lite grand. Det gick faktiskt också riktigt bra och jag började snart skymta målgången som man tydligt uppmärkt med röda skyltar och en stor banderoll som talade om att man skulle sakta ner. Men de där banderollerna var ju uppställda i varenda slalombacke så min hjärna reagerade helt enkelt inte på den. Istället uppfattade den bara den lilla "kullen" som skulle agera målgång och jag tog fart för att åka upp på den... men så försvann marken under skidorna på mig - det var ingen kulle, det var ett hopp som stupade rätt ner. Förvånad som ja blev så störtade mina skidspetsar rätt ner i snön och jag for framstupa med huvudet först. Måste ha sett mycket talangfullt ut.

Menmen, ingen skada skedd förutom några ömma leder. Och skicross kan jag verkligen rekommendera, svinskoj!

Ny grej nummer 2: Strudel aux pommes! Sista kvällen här i Schweiz tänkte jag slå till och testa något nytt på menyn, bara för att liksom. Dock blev det här nog första gången som jag inte ätit upp en efterrätt. Jag varnar för denna konstiga bakelse! Borde förbjudas strängt. Usch och tvi och blä. Inte gott. Fast i och för sig är väl inte schweizarna särskilt bra i köket över lag så...

(Förresten - vädergudarna tycks ha lyssnat på mina böner från igår, idag var det nämligen strålande sol igen!)

Imorgon blir det hemfärd, måste säga att den här veckan har gått läbbigt fort. Men ändå är det sant som det är sagt; borta bra men hemma bäst. Jag börjar sakna min egna säng, och den svenska maten. Dock skulle jag gärna stanna här länge till om jag fick ungå att trava tillbaka till verkligheten med skola och allt vad det innebär.

Vitt

Nu vet jag hur det känns att vara blind, i princip. Det var nämligen den känslan som plockades fram idag när molnen slog lock över bergen här i Schweiz. Det var som att åka runt i en mjölförpackning eller något åt det hållet. Allt var vitt. Vitt, vitt, vitt vart man än tittade. Och det var minst sagt hopplöst att försöka ta sig fram på ett par skidor, dock var det precis vad vi gjorde timme efter timme efter timme. Det var omöjligt att se åt vilket håll backen gick, och då menar jag också om det var uppför eller nerför, stup eller platt, is eller puder. Man fick helt enkelt chansa och hoppas på det bästa.

Vi som har haft det så soligt och bra framtills nu. Nu när det bara är en liten dag kvar. Jag ber till vädergudarna att de ska blåsa bort alla dessa moln och ropa hit lite solsken. Sen lovar jag att försöka ta med mig det på planet hem på lördag.

En annan Alpdag

Några små smakprov, direkt från bergen här nere. En bild säger mer än tusen ord som man brukar säga... det gör nog detta inlägg till ett av mina längsta hittills.

Les portes du soleil

Just nu befinner jag mig i lobbyn på hotellet i en skön soffa och pustar ut efter ännu en dag på skidor i Alperna, eller himmelriket i snöform som jag ser på det. Imorgon ska jag göra mitt bästa för att sola bort google-brännan som börjar smyga sig fram i ansiktet på mig... men det är inte lätt att undvika hjälm och glasögon i backarna så vet inte riktigt hur jag ska lösa det problemet.

Det lite lustiga här är att man aldrig är helt hundra på vilket land man befinner sig i då man står på ett berg som gränsar till såväl Schweiz som Frankrike och Italien, mer än en gång har vi faktiskt fått fråga vilket land vi är i. Hur flummig den frågan än verkar. Det jobbiga är att inte en kotte verkar ha kommit sig för att lära sig engelska här, vilket genast försvårar en hel del situationer för oss svenskar som inte är allt för duktiga på det franska språket. Det irriterande är att alla fransmän, som faktiskt arbetar på en turistort, blir störtförbannande när man inte fattar vad de babblar om på supersnabb franska, turist som man är.

Och nu kommer jag till det roliga här; alla klär sig så underbart att man blir glad, och minst sagt förvånad, vart man än ser sig. Priser tar en snowboardamatör som vi stötte på igår när vi satt och stoppade i oss lite välförtjänt lunch... Vi såg honom vid bordet bakom som en kille iförd en grön liten cykelhjälm (jag undrar hur mycket skydd den hade gett i en krash). Sedan upptäckte vi förtjust att han hade satt på sig den där lilla cykelhjälmen utanpå en stor och fluffig pälsmössa! Ni kan ju tänka er hur det såg ut, eller i alla fall försöka. Strax efter detta reste han sig upp och ett par enorma knäskydd blev synliga utanpå hans tajta täckbyxor (därav kom definationen amatör). Förlåt, men det gick inte att hålla sig för att flina brett, men mest för att han vågade bjuda på sig själv så pass mycket. Som pricken över i:et böjde han sig ner och vi upptäckte ett stort hål i hans täckbyxor - mitt på rumpan. Han förgyllde min dag.

En lång dag

Jag är utmattad! Tack och lov får jag äntligen slappna av en aning för första gången på många, väldigt många dygn.

Det hela drog igång i fredags kväll då vi packade in oss i bilen och styrde kosan mot Hudiksvall där vi stannade och sov i sisådär en timme innan vi återigen satte oss i Saaben och trängdes hela vägen till Arlanda, dit vi kom strax efter fyra på morgonen - jättemysigt! 06.20 lyfte äntligen planet mot Amsterdam och vi satt där allihopa helt mörbultade, men ändå sömnlösa tack vare en liten ungjävel som satt och skrek hela resan (inge illa menat). Lite senare på morgonen bytte vi plan och åkte mot destinationen Geneve, där vi tacksamt klev in i den nya landet och längtade efter att få lägga oss i en mjuk säng på hotellet. Men tji fick vi, minst sagt. Våra väskor kom nämligen inte, de var borta, gone. 6 av 6 resväskor hade kommit på villovägar, idiotiska flygbolag.

Snart fick vi veta att de stod kvar i Holland, medan vi stod i Schweiz. Passande va?

Så det var bara för oss att börja fara mot Torgon utan vårt kära baggage. Dock visade det sig att vi hade ytterligare en och en halv timmes resa innan vi var framme, men den här gången på räls. Så småning om kom vi i alla fall fram till rätt station! Inte för att någon av oss hade ork till att vara glad för det. Som grädden på moset fick ju inte alla fem plats i en taxi så vi fick stå och vänta cirkus 40 minuter till på en minibuss som skulle ta oss till hotellet. Då fick vi veta att den resan skulle ta en halvtimme till. Gissa vem som var less? Och sjukt kissnödig dessutom - toaletten på tågstationen var nämligen långt ifrån såpass ren att jag skulle kunna tänka mig att använda den om man säger så (utan toaring också - vem vill sitta på en toalett utan toaring??)

Hur som helst började vi fara mot bergen i den lilla minibussen, med en chaufför som inte fattade ett ord av vad vi ville säga han eftersom alla dessa sablans fransmän vägrar lära sig engelska. Och min skolfranska kändes inte riktigt mogen för ett samtal med honom. Men med kroppsspråk gick det till slut. Dock satt vi alla med hjärtat i halsgropen under hela resan - det var seriöst de sjukaste vägarna jag någonsin åkt på! Upp för berget slingrade sig en smal och halkig väg - och brant som satan var det! Jag vågade verkligen inte titta ut, man såg bara rätt ner, rätt ut i luften. Jag började nästan förbereda mig på att dö. Inte blev det bättre av att det stod kors utställda här och var längst vägen... där hade tydligen folk dött. Ja, för inte fanns det några räcken vid stupet. Och fick man sladd där så skulle man utan tvekan vara rökt. (Jag tror inte att jag kommer våga åka nerför där när det är dags att fara hem igen).

Men vi klarade oss helskinnade, annars skulle jag väl inte sitta här. Dock fick vi gå sista biten eftersom bilen inte kunda köra där tack vare halkan - man får inte använda dubbdäck i detta landet, wtf det är Alperna!

Som tur i oturen fick vi i alla fall gå och shoppa en massa gratis kläder eftersom vi stod där utan väskor, så det var ju inte fy skam ändå. Men ingen var på direkt shoppinghumör när vi kom dit helt utsvultna, och någon restaurang var inte det enklaste att hitta mitt ute på fjället. Och när vi till slut hittade en så var den inte ens öppen för servering. Just our luck.

Nog pratat om den dagen, jag blir bara deprimerad. Vi fick mat så småning om och väskorna kom efter en lång väntan. Så idag har vi varit ute i backarna! Äntligen. Och härligt var det, men nu sitter jag här och orkar inte röra en fena. Dock ska jag gå och stoppa i mig lite middag nu så slut på denna text som blev lite längre än väntat!

Typiskt

Jag är omringad av packning! Pjäxor, hjälm, ytterkläder, vanliga kläder, böcker, kameror och tusentals andra grejer som alla ska ner i samma väska - men med vilja, våld och lite vaselin går allt! (Som vi simmare brukar uttrycka det) Det lär väl sluta med att jag envist hoppar på resväskan för att kunna stänga igen den. Dock oroar jag mig mest för hur jag ska kunna lyfta den sedan... jag gissar att den väger en hel del. Och då antar jag att jag har stoppat ner en massa saker som jag inte ens kommer plocka ur, av någon konstig anledning blir det ju alltid så att man tar med sig saker som man inte ens har användning av. Och det är ju inte så att man lär sig av sina misstag precis... samma sak var eviga gång! Sedan brukar det ju även visa sig att man totalt glömt bort att packa med sig saker som man faktiskt skulle haft väldigt stor användning av. Typiskt.

Frihet

Jag är sprallig, glad, energisk, liksom bara allmänt hoppig tossig om ni förstår vad jag menar! Och jag har världens bästa anledning till det också! Jag är fri! Fri som en fågel - i 10 hela dagar. Alla skolböcker och uppgifter kan bara ta och slänga sig i väggen, ta sig någonstans eller vad fan som helst - bara de håller sig borta från min åsyn. Skitsamma om jag kommer få den körigt efteråt, under de här 10 dagarna ska jag bara koppla bort precis allt! Slappna av för första gången på riktigt farligt länge. Någon som hänger på mig?
Och kan den bli bättre än att njuta av de dagarna uppe i de snöiga bergen i Schweiz på ett par skidor? Skulle inte tro det. En vecka i Alperna är allt jag kan be om för tillfället. (Risk för ett litet blogguppehåll dock, men ska uppdatera här också om jag får tillgång till internet!)
Mont Blanc, här kommer jag!

Kanske beror all denna glädje på lite vanlig övertrötthet. Men glädje som glädje, jag tackar och tar emot!

Den filosofiska stolen

"En excentrisk filosofiprofessor hade bestämt sig för att endast ställa en enda fråga på slutprovet efter att ha berört en rad olika ämnesområden under terminen. Eleverna satt förväntansfulla och redo att begripa varje tänkbar fråga på bästa möjliga sätt.
Professorn ställde sig upp och hälsade alla välkomna. Därefter tog han tag i sin stol, satte upp den på katedern och skrev på tavlan: Använd allt du lärt dig under terminen för att bevisa att den här stolen inte existerar. Lycka till.
Ett ängsligt sus svepte genom undervisningssalen. Men efter en bra stund kom alla igång. Flitiga fingrar skrev så det osade, suddgummin flög och skrivböckerna fylldes i ett intensivt, uppskruvat tempo. Några skrev hela 20 sidor i entränga försök att hitta på en rimlig, logisk och välformulerad lösning på tankeproblemet. Men en kille var faktiskt klar efter bara någon minut.
När resultaten anslogs några veckor senare blev alla mycket förvånade eftersom den snabba killen hade fått högsta betyg på provet. Han hade ju inte skrivit något alls, eller i bästa fall bara en löjligt kort mening!
Vad skrev du egentligen? frågade de honom.
Och han svarade kort och gott: Vilken stol?"
-Urban Legends

Beslutsångest

Det är onsdag idag, vilket innebär, för min del, att skoldagen inte börjar först klockan ett. Grymt skönt måste jag säga. Men jag bestämde mig igår kväll för att vara ambitiös idag, kliva upp tidigt och starta med pluggandet inför mitt prov som äger rum imorn för jag fattar verkligen ingenting av det där. Det är därför jag inte ligger i sängen och har det mysigt just nu. Pluggar jag? Nej. Jag anar att jag är dold världsrekordinnehavare till att skjuta upp uppgifter, speciellt när det kommer till kemi och fysik. Minst en gång om dagen frågar jag mig själv varför i helvete jag går natur när jag hatar alla no-ämnen så mycket det bara går.
Jag kommer ihåg för sådär ett och ett halvt år sedan då man började fundera över vilket gymnasium man skulle välja, jag hade inte en blekaste aning om vart jag ville ta vägen. Men en sak visste jag 100% säkert - jag skulle inte gå natur på Skvadern. Därför slutade det med att jag sökte, och kom in på, samhälle. Kanon tänkte jag. Men sedan på sommarlovet efter nian började andra tankar smyga sig på mig... min dröm att bli arkitekt hade jag just kastat iväg i och med att läsa samhällskunskap. Och jag ville ju faktiskt läsa matte, det enda natur-ämnet jag liksom brinner lite för. Så jag fick en impuls - ringde komunen och frågade om det var möjligt att byta linje någon ynka vecka innan skolstarten. Det fanns en plats kvar på natur, vilket jag såg som ett litet tecken och tog den platsen. Och här sitter jag nu. Med ett berg av kemi- och fysikböcker liggandes på mina axlar. Usch.

Nu har jag ett nytt liknande val framför mig - individuella val. Och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte välja helt konstigt igen. Eller så inte. Jag glömde visst nämna att jag hatar ämnet franska också. Gissa vad jag ska lägga hundra poäng av mina individuella val på att läsa till hösten... franska! Jag är verkligen dum ibland. Men sedan blir det nog även psykologi och kreativt skrivande - lite mer Rebecka style.
Kan någon förklara för mig hur jag tänker?

Abstinens

Jag har grova abstinensbesvär för tillfället. Känslan av rastlöshet håller på att plåga mig långsamt. Varför då? Jo, jag har ju gått fem långa dagar utan att vara i närheten av lite clorvatten. Det här är illa. Kan man verkligen vara träningsberoende? Min kropp skriker liksom efter att få plaska omkring lite i en bassäng. Det här är verkligen illa.
Det fulaste är ju nästan att när man väl tränar så känns det förjävligt jobbigt och man tror att man ska avlida, ändå är det något som lockar. Något som man inte riktigt kan sätta ord på. Jag överväger, helt på allvar, om jag är clorskadad.
Så just nu skulle jag uppskatta enormt mycket om min kropp, för en gångs skull, kunde lyssna på min vilja och ta och skrämma bort de där baskiluskerna som härjar runt i mig. Det börjar nämligen bli lite, lite jobbigt att hosta var och varannan sekund. Speciellt under lektionstid då man absolut måste hålla sig tyst, så ligger den där hostan i halsen och kittlas som bara tusan. Det känns verkligen som om det sitter en liten (väldigt liten) tomte nere i lungorna med en lång fjäder i handen som han kittlas med när det är som mest olämpligt, bara för att jävlas. Inte okej.

Aha-upplevelse

Dagens dramatik på Skvaderns Gymnasieskola i Sundsvall... *trumvirvel* -brandlarmet gick igång. Och dramatik var väl kanske inte riktigt det rätta ordet.

Vi satt några stycken inne på ett arbetsrum och fördrev tiden när det plötsligt började pipa på avstånd, ett billarm tänkte jag. Eller möjligtvis en väldigt störande ringsignal. Dock blev det lite ironisk efter en stund då den där melodin, som jag snarare skulle kalla den än alarm, bara fortsatte så vi bara nynnade med eftersom vi inte hade mycket annat för oss. Sedan stormade det in en lärare på rummet och beordrade oss att gå ut, och vi fattade såklart ingenting - varför gå ut i snöovädret? Men efter att han upprepat sig gick det upp ett litet ljus i våra huvuden, en riktig aha-upplevelse skulle jag säga. Det var brandlarmet som lät så konstigt, inte någon som vägrade svara då telefonen envist ringde.
Är det inte meningen att larm ska låta i alla fall en aning varnande? Den här kunde man liksom sjunga med i, dock antar jag att det inte var syftet med det hela.

En liten randombild fick det bli nu, tänkte försöka hitta en lämplig bild på eld och lågor för att skruva upp dramatiken sådär. Men jag råkade hitta denna istället, det ser ju i alla fall varmt och skönt ut. Torquay i England sommaren 2009... ta mig tillbaka!

Tidspessimist

Goder morgon!

Hur kommer det sig att jag alltid får en massa tid över på morgonen? Men ändå får jag för mig att jag måste kliva upp vid samma tid, för annars kanske jag inte hinner... Jag antar att detta är ett ganska motsatt problem för de allra flesta, men jag tror seriöst att jag är en tidspessimist (finns det något sådant ord förresten?) Jag har alltid varit det och kommer antagligen förbli det ett bra tag till. Samma sak gäller när jag ska gå till bussen, det är nog då det är som värst om jag ska vara ärlig. Då måste jag nämligen ha ungefär dubbelt så lång tid på mig som jag egentligen behöver, bara för att vara säker på att verkligen inte missa bussen som alltid kommer för sent. Så då får jag stå där på busshållplatsen och trampa i djupsnön för att inte frysa så idiotiskt mycket samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att det faktiskt går ofattbart fort att gå till busshållplatsen - inte en halvtimme som min hjärna brukar få för sig. Jag och mina i-landsproblem.
Det jobbiga är att jag kontrar mina vänner ganska rejält då det snarare är vanligt att vara tidsoptimist i dagens samhälle... (Bilden ovan visar ett praktexempel på en tvättäkta tidsoptimist - skåda Anthonia! Någon blandning av oss två vore ganska lämpligt...)