Det är nu söndag eftermiddag vecka 44 och jag är en aning deprimerad över det faktum att det här är den absolut sista dagen på novemberlovet för detta år. Eller rättare sagt så är jag väldigt deprimerad över det hela. Imorgon är det dags att återgå till verkligheten igen, vilket känns minst sagt som en allt för tung börda för mina små axlar. Jag minns knappt hur man studerar längre, det känns lite som vi har haft ledigt i en evighet nu och det har varit så hissnande skönt. Jag har inte så mycket som packat upp skolböckerna ur väskan, jag har inte lagt ner minst lilla energi på att sitta och läsa på om en massa information som man egentligen inte finner det minsta intressant.
Ledighet är oslagbart.
Jag tror att jag kommer bli en alldeles utmärkt pensionär när jag blir gammal och grå. Jag känner mig liksom så duktig på att göra absolut ingenting, att bara vara.
Frågan är ju om det är en bra egenskap eller inte?
Det finns liksom inget mellanting i min hjärna. Antingen måste jag vara helt uppe i varv, allt påslaget på 100 %. Eller också ligger jag nere på energinivå 0,0000.
Nu ska jag nog passa på att vara en tvättäkta livsnjutare och göra absolut ingenting vettigt denna sista dag. Kanske ska titta på någon bra film? Baka? Läsa en ruskigt bra bok? Eller kanske rentav ta en middagslur. Vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar