Den välkända söndagsångesten börjar sakta men säkert smyga sig på - och som vanligt lyckas den otroligt bra med att framkalla dessa vemodiga känslor inför den kommande vardagen. Återigen är det dags att återvända till skolbänken med alla möjliga krav och måsten.
Nej, förlåt. Jag ska inte vara så fruktansvärt negativ. Hur var det där med acceptans egentligen? - Om man inte kan göra någonting åt det så är det bara att bita i det sura äpplet, typ.
Något som jag däremot har grymt svårt att acceptera är att jag är sjutton år. Jag hatar vara sjutton år. Serisöst, hur meningslös är inte den åldern på en skala? Det enda man gör är ju att gå och vänta på att fylla arton... vilket känns som en jävligt lång väntan.
Fyra månader. Sen så - då får Sundsvall se upp.
Dock skulle jag gärna stanna i det artonåriga livet efter det... eller njä, 20 vill man ju fylla. Sedan tänkte jag frysa tiden, jag är livrädd för att bli gammal. Det är min största rädsla tror jag (i alla fall efter höjdskräcken).
Jag känner mig som Peter Pan, jag är inte gjord för att växa upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar