Att försova sig

Som ni kanske vet så var det inatt som sommartiden gick över till vintertid. Det var jag, Ulla och Emma också väldigt medvetna om igår kväll, därför ställde vi noggrant tillbaka klockan en timme och såg glatt fram emot att få en timmes extra sömn. Perfekt.

Imorse var alla onaturligt pigga för att klockan skulle vara halv åtta, men det var ju bara skönt tyckte vi såklart. Vi traskade ner till frukosten på hotellet där så gott som alla bord var tomma. Tokigt, tänkte vi - då måste ju alla ha gått en timme för tidigt till simhallen. Synd för dem. Vi däremot hade ju all tid i världen på oss, däför satt vi i lugn och ro och smaskade på vår frukost.

När vi tyckte att klockan var åtta så ringde vår kära tränare och undrade vart vi höll hus. Klockan var inte åtta, den var nio. Den som skrattar bäst skrattar sist.
Tydligen så ställer klockan på mobilen om sig själv, men inte visste vi det eller. Därför ställdes våra klockor om två timmar. Tokigt det kan bli.

Tjuvstart

Jag har kommit fram till att pepparkakor måste vara bland det godaste som finns. Därför sitter jag här med en nyinköpt pepparkaksburk och lever loppan, typ. Kände för att tjuvstarta julen en liten aning...

Från en sak till en annans så måste jag bara dela med mig av dagens bästa bortförklaring:
"Jag kommer att komma försent igen på grund av tidig buss".
Jag nämner inga namn.

Oddsen

Upplands Väsby i lilla Stockholm är inte så tokigt må jag säga. I och för sig har jag inte sett mycket annat än hotellet och simhallen, samt den två minuter långa promenader där emellan - men det har ju i alla fall inte sänt ut några onda vibbar. Så jag trivs bra.

Lite fult var det att jag simmar en distans på hela dagen, då hamnar jag i samma heat och på banan brevid min kära klubbkamrat Ulla. Hur stor är oddsen? Dessutom lyckas vi satta handen i kaklet på exakt samma hundradel vid målgången. Där har vi en odds som är ännu mindre.

Tokigt det kan bli.

Tankar i bilen

En bilresa från lilla Sundsvall ner till huvudstaden brukar inte kännas särskilt lång - det gör det dock nu kan jag meddela. Jag får verkligen känslan av att jag har suttit i detta fordon i en evighet nu, och då är det minst en och en halv timme kvar innan jag är framme vid Scandic hotell i Väsby för att träffa resten av simmarna. Vill bara hoppa ut genom fönstret eller något, min rumpa gör ont och jag kan inte sitta på något bekvämt vis. Livet är eländigt. Som grädden på moset så hade jag kunnat befinna med på föreningsfest för tillfället men nej, nej.

Ska försöka att inte vara så pessimistisk här. Får ju trots allt delta i Svenska simspelen denna helg... Dock fick jag nyss veta att bassängen består av iskallt saltvatten. Vad har världen emot mig nu egentligen?

Någonting positivt är ju i alla fall att lovet äntligen är här - efter många om och men. Ska inte så mycket som titta på en skolbok på nio dagar! Känns nästan lite overkligt.

Gillar min otroligt fina titel förresten, sådär dålig humor på en drygt hög nivå liksom. Med "tankar" syftar jag i alla fall på funderingar och inte bensin/diesel.

Puss på er mina små läsare!

Published with Blogger-droid v1.6.3

En liten tidsresa

Min lilla maskeradutstyrsel i 1700-talets anda börjar sakta men säkert att arta sig - och jag kan inte låta bli att dela med mig lite av min Marie Antoinette-vision...


Ni får dock gärna undvika att titta på min väldigt fina grimas, kände mig helt enkelt inte särskilt fotogenisk. Och nu ser jag att prislappen visst satt kvar på masken min, så kan det gå.
Nu saknas bara spetsklänningen!

Dags för Rebecka att återgå till mattebokens alla konstiga formler och formuleringar.
Kul med prov imorn!

För mycket

Jag är så stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag vet liksom inte vad jag ska göra av mig själv. Värst är det faktum att jag har matteprov på fredag - vilket känns fullständigt kört för tillfället. Alltså måste jag stoppa ner näsan i matteboken och läsa på som någon galning. Fast det kommer nog inte gå så bra ikväll med tanke på att jag ska bege mig hem till Anton, aka Anthonia, för att denne inte ska behöva vara ensam hemma. Mysigt, mysigt. Det vrider dock upp min stressfaktor ännu ett snäpp. För imorn bitti, innan skolan, så måste jag hinna ner på staden för att införskaffa en sen födelsedagspresent (jag måste verkligen lära mig att köpa presenter i tid). Efter skoldagen har jag ingen aning om vad som kommer hända... där krockar nämligen tre saker med varandra; träning, tandläkartid och en tom resväska där hemma som måste packas illa kvickt. För på fredag måste jag åka iväg till huvudstaden direkt efter skolan för att tävla. Risken är dock att jag kommer vara totalt slutkörd tills dess.

Nej, nu ska jag fara. Har inte tid att skriva...
Puss

Lila

Jag är lite smått besviken på mig själv. Det var ju idag man skulle "bära något lila för att visa en självklarhet". Dock upptäckte jag till min förvåning att jag inte äger några lila kläder, fast det är klart, lila är ju inte direkt min favoritfärg.

Så nu sitter jag här i en röd kofta, det var det närmsta jag kunde komma med. Det är väl tanken som räknas? Så idag ska jag gå runt och vara lila inombords hela dagen lång.

Fast jag hittade faktiskt ett armband med några lila pärlor på... men det vill jag inte använda så därför går jag runt med det i fickan istället.

Kunde de inte valt vilken annan färg som helst?

Bambi på hal is

Imorse pallrade jag mig upp ur sängen klockan 06.30 för att hinna med en körlektion innan skolan drog igång för dagen. Dock var det inte nog med att ögonlocken var tunga som betongklumpar - dessutom bemöttes jag av vägar som var bokstavligt talat snorhala. Jag var riktigt ruskigt nära att halka och sätta mig på rumpan här ute på uppfarten.
Den halkan skulle jag köra bil på. Hej-kom-och-hjälp-mig!

Tack och lov lyckades jag genomlida min lektion utan krockar eller andra olyckor. Puh.

Det läskiga är ju att det bara är oktober än så länge. Jag menar, hur slirigt kommer det inte bli till vintern liksom?

Måste ändå säga att det var ganska så roligt att se hur alla smög runt på tå här i Sundsvall under dagen för att inte riskera att ramla och slå sig. Eller också kunde man skymta någon glida ner för en backe, flaxandes med armarna och med en lätt skrämd blick.
Undrar hur många som gjort illa rumpan idag...

Idag levde jag i alla fall upp till mitt lilla smeknamn Bambi.

Höstens lilla högtid

Halloween börjar närma sig sakta med säkert. Jag har aldrig direkt varit den som firat denna högtid särskilt mycket. Eller ja, okej att man sprang runt och knackade dörr i hopp om att få godis när man var ung och dum... men annars så tycker jag att det är en fruktansvärt skum högtid, det kommer ju liksom från Alla helgons dag. Varför ha en högtid till döingar? Skumt.

Det jag vill komma fram till är att jag, detta år, faktiskt är grymt taggad inför novemberlovet som i vanlig ordning för mig sig Halloween! Jag är så sugen på maskerad nu så att det är helt galet. Väntar ivrig på att min peruk ska komma och imorn ska jag ner till staden och köpa en sådan där mask som passar till.

Lagom till allt detta så råkade jag hitta en hemskt gammal bild som avslöjar hur jag firade Halloween för ett x antal år sedan tillsammans med kära vänner. Blir lite sentimental när jag ser det här. Kameran måste ju vara den oslagbart bästa uppfinningen någonsin.

Tell me why I don't like mondays

Godermorgon folket!
Det är åter igen måndag morgon och en hel vecka ligger väntandes framför en - det känns nästan lite som att kika in i ett lååångt svart hål utan att kunna se ljuset där på andra sidan. Det positiva med just den här veckan är ju dock är när det där ljuset väl tornar upp så kommer det vara i form av ett helt lov!
Så fem små dagar i skolbänked ska man väl ändå klara av?

Nej, nu bär det strax av till Skvadern. Dags att lämna över huset till byggarbetarna som ska få göra sitt jobb i badrum och vardagsrum!

Puss

Published with Blogger-droid v1.6.3

Marie Antoinette

Nu är jag heltaggad för maskerad! Har just beställt hem en finfin peruk (hoppas bara att det inte blir alldeles förstörd under sin resa på posten). Så lagom till Halloween kommer jag förvandlas till till en liten dam, samt resa 300 år bakåt i tiden. Skoj.

Då gäller det bara att vänta på att paketet ska komma här.




Jag tror seriöst att jag föddes i fel tidsepok, jag borde ha levt under 1700-talet.

Once in a lullaby

Jag får ganska extrema impulser ibland. Då jag liksom känner att jag bara måste göra en viss sak, ganska så ofta är det att jag känner att jag verkligen måste bli duktig på någonting. Så då sätter jag igång med det och tycker att det är hur spännande som helst i kanske två dagar. Sedan ledsnar jag.

Det vanligaste exemplet är att mina önskningar att vara musikalisk liksom går överstyr och jag får för mig att jag minsann ska klara av att bli duktig på att spela piano, eller kanske gitarr. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt ta tag i det hela - dock har jag helt enkelt inte tid.

Idag fick jag en sådan impuls igen, fast denna gång så gäller det inte piano eller gitarr. Nej, nu satsar jag på någonting lite mer udda. Jag hittade nämligen ett munspel nere i källaren. Så nu har jag suttit och googlat upp hur man spelar munspel och till min stora förvåning så var det riktigt enkelt! (För det första så älskar jag google, där finns allt. För det andra så kanske det var såpass enkelt just för att jag satt och testade mig på väldigt lätta nybörjarlåtar, men ändå).
Jag börjar i alla fall få kläm på Somewhere over the rainbow nu.

Munspel är mysigt och jag kommer säkert bli beroende. I cirka två dagar.

Min tekniska sida?

Äntligen! Nu har jag lärt mig hur jag bloggar genom kära lilla mobilen, lite på tiden sådär. Detta är mest bara en testtext liksom - jag vill ju se om det faktiskt funkar så underbart bra som jag hoppas att det kommer göra. Så nu är det allt bäst att hålla tummarna!
Känner hur övertröttheten börja smyga sig på sakta men säkert, nu får ursäkta mig så hemskt mycket.

Puss och kram!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Saltgurkor

Kom precis in genom dörren efter att ha varit och myst lite med favoritvigor, tittat på gamla spexfilmer och bara haft det gött.

Dock vet jag inte vad det är som har hänt mig. Jag är så fruktansvärt trött att jag skulle kunna somna ståendes, nästan. Kanske beror det på min helvetesvecka med tre prov plus inlämningsuppgifter, eller också kanske det beror på att jag igår blev isprutad lite influensasjukdom på vårdcentralen. Vem vet?

Dessutom plågas jag av en förkylning som damp ner på mig liksom över en natt. Jag var megakry och glad på kvällen, men på morgonen kändes hela hjärnan uppstoppad och jag kunde knappt andas genom mina värkande bihålor. Vad hände där?

Just nu ligger samhällesboken här på sidan av datorn och ger mig skuldkänslor... om tre minuter ska min uppsats vara inlämnad. Är den klar? Nej.

Förhoppningsvis har lärarn förståelse för att man helt enkelt inte kan sitta och plugga en fredagkväll (och säg nu inte att det räknas som dålig planering, för om det inte vore för att jag slitit så överdrivet mycket så hade jag inte varit sådär dödstrött för tillfället). Borde man inte få slippa samhällskunskap när man läser natur? Alla andra undgår ju våra ämnen såsom kemi, fysik och andra galenskaper till ämnen. Världen är inte rättvis.

Kände att jag ville tillägna två små bilder till Vigor, för när jag tittar på dessa så kan jag nästan påstå att min intagning var rolig.
Vem vill inte ha spa på McDonalds med saltgurkor på ögonen och ketchupmålade naglar?

Tous les garçons et les filles de mon âge

Jag överlevde min första körlektion! Måste till och med erkänna att det var ganska så kul trots allt - och den där nervositeten släppte så fort jag satte händerna på ratten, typ. Dock lyckades körläraren övertyga mig om att jag redan skulle göra halkbanan, så nu är det också inbokat (vilket känns bra mycket mer skrämmande än en liten körlektion).

Nu känns inte det där körkortet allt för långt borta, men jag känner mig fortfarande på tok för liten för att köra bil. Är inte jag ett barn nästan?

I februari ska det minsann hända grejer i alla fall. Körkort i handen, en tatuering på handleden och en krog som väntar. Inte helt fel det.

Nu har jag 9 stycken böcker från körskolan att hugga in på!



Kanonkul!

Pirrigt

Jag är superdupernervis här. Om mindre än en och en halv timme sitter jag i en av körskolan Stenstans bilar och gör alla som är ute osäkra. Stanna hemma och borta från bilvägar om ni inte vill riskera något mellan 10.00 och 10.45 alltså! Jag kommer antagligen sitta där bakom ratten med knän som skakar fenetriskt, kallsvettiga fingrar och en helvirrig blick. Önska mig lycka till!

Det fula med det hela är ju att jag faktiskt har övningskört väldigt mycket med päronen mina, så jag är ju faktiskt någotlunda van vid att rulla runt på vägarna. Dock är jag inte vad vid att ha någon sträng körskolelärare i passagerarsätet. Slår vad om att jag kommer få världens black out.

Nej, det här ska gå bra. Punkt slut.

En upptäckt

Jag har upptäckt att Bloglovin är en alldeles underbar hemsida. Nu behöver jag inte längre kolla in på varenda jävla blogg som jag vill läsa vareviga dag bara för att se om bloggen i fråga har blivit uppdaterad. Nu håller kära bloglovin koll på det åt mig.

Ett hett tips till alla andra som inte orkar ha sjuttioelva länkar till olika bloggar under favoriter.

Jag vet att jag är lite efter med denna hemsida. Bättre sent än aldrig i alla fall?

Is there life on Mars?

Det är lite lördag-mitt-i-veckan för min del idag. Är hemma från skolan tack vare egen studietid - och jag gör absolut ingenting speciellt förutom att låta David Bowie liva upp tystnaden en aning med sina nästintill oslagbara toner.

Ja, det är ju förstås meningen att man faktiskt ska studera när man har egen studietid. Dock leker jag lite gangster idag och skiter fullständigt i det, coolt va?
Ibland måste man få vara en riktig latmask...

Det är något damp med Blogger nu, så det går inte att ladda upp några bilder över huvud taget. Det tycker jag är lite synd. Jag som hade planerat att dela med mig av något kul fotografi, men icke sa Nicke.
Ni kan ju föreställa er en bild här nedan.

Adjö

Ett litet störmoment

Jag är ingen sådan som brukar gå runt och störa mig på folk eller andra saker. Dock finns det en sak som jag kan störa mig så mycket på att det är fullkomligt ofattbart. Jag antar att de flesta känner igen situationen dessutom...

När man hamnar bakom någon som går så extremt och irriterande långsamt, som om de plötsligt fått för sig att de är sniglar för en stund och liksom måste ta så små och långsamma steg som det bara är möjligt. Jag får seriöst panik, typ. Förstår helt enkelt inte hur man kan gå så segt, det måste ju kännas så otroligt dåsigt.

Jag går alltid jättefort, hatar att gå långsamt. Det spelar ingen roll om jag har all tid i världen på mig eller om jag faktiskt har bråttom - jag bara måste ta långa och raska kliv. Så när jag då går bakom någon eller några som degar på som bara den vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Man vill ju gärna inte göra värsta omkörningen eftersom det är så gott som omöjligt att göra det på ett smidigt sätt.

Jobbigt dilemma det här.

Atpåklatt

Jag känner mig så tom på ord idag av någon okänd anledning. Inga roliga formuleringar tycks dyka upp i huvudet. Därför väljer jag att istället bjuda på en bild igen - denna ger mig mysiga sommarminnen med lillsyrran min (som för i övrigt kom och gav mig choklad idag, så gulligt så).



En bild säger mer en tusen ord. Jag gillar det uttrycket - och nu kan jag utnyttja det genom att avrunda det här blogginlägget eftersom det annars skulle bli på tok för långt och jobbigt att läsa!

Dagens lilla betraktelse är att ordet sladdisbarn är ett ganska konstigt ord.
På norska heter det atpåklatt förresten, det måste nog vara bland det fulaste ordet jag hört. Fast jag tycker om norskan ändå.

Pussgurka

Vad har hänt med mina kära läsare? Kom tillbaka pussgurkor! Jag saknar er ju.

(Vilket konstigt uttryck pussgurka är förresten, det låter så groteskt).

Det kan ju i och för sig bero på att jag nuförtiden bara skriver en massa flams. Jag ska försöka bättra mig. Fast för tillfället har jag inte riktigt ork till det, så jag avrundar nog nu!

Eller förresten, jag kan bjussa på en liten randombild för att ta farväl till denna älskade helg.

Ha överseende med detta Anthonia. Men det här råkar nog vara min absoluta favoritbild, det spelar ingen roll vilket humör jag är på - den här får mig att le i alla lägen!

Butterfly waltz

God morgon!

Det är faktiskt en ganska god morgon. Jag är i alla fall piggare nu än igår morse då man bara fick 2-3 timmars sömn så. Dessutom har jag suttit och spelat piano så gott som hela morgonen, det var inte igår kan man säga. Är det någonting jag ångrar så är det att jag slutade spela piano, jag minns knappt hur man gör längre. Numera känner jag mig helkass när jag sitter och klinkar där på tangenterna. Därför har jag lovat mig själv att försöka väcka mina rostiga pianofingrar ur sin långa dvala, dock vet jag inte när jag ska hinna med det.

Varför kan inte dygnen vara lite längre för? Jag skulle behöva någon extra timme per dag för att hinna med allting.

Ett annat problem är att vårt piano är så ostämt att det är bedrövligt, men jag försöker att inte lyssna alltför mycket på de falska tonerna. Det jobbiga är att det heller inte är någon idé att stämma det, så förstört är det tyvärr.

Det sista problemet är att jag inte klarar av att spela när någon lyssnar. Alltså måste jag vara ensam hemma för att kunna öva på mina små melodier. Jag kan verkligen inte spela om jag vet att det är någon som hör på, all koncentration irrar iväg och fingrarna lyder inte min hjärna. Jobbigt.

Nog om mina pianoproblem.
Jag önskar att jag var musikalisk av mig.

Böcker

Jag fick en liten randompresent av min farmor idag. Det tycker jag var lite gulligt sådär. Paketet innehöll två böcker, vilket resulterade i att jag genast svävade i de blå. Är det normalt att 17-åriga flickor är riktiga bokmalar på insidan? Jag tror inte det faktiskt. Fast vem är det som avgör vad som är normalt egentligen?

Jag älskar böcker. I min lilla bokhylla brottas böckerna för att få plats där de ligger i staplar eller gömmer sig bakom varandra. För hur underbart är det inte att verkligen slukas upp av en makalöst bra bok?

En vacker dag ska jag slå mig ned och börja skriva en bok. Så det så.

Dock dras jag med ett jobbigt dilemma för tillfället då jag har en hel hög med böcker, fyllda med historier från pärm till pärm, som jag inte vill annat än att hugga in i. Problemet är att jag har på tok för lite tid. Jag vill kunna krypa upp i en skön fåtölj, invirad i en filt och med en stor tekopp i beredskap - samt läsa en alldeles underbar bok här i höstmörkret för att skina upp vardagen en smula.

Ni kan ju ana varför jag har valt just denna design till min blogg...

Han är inte som alla andra

Jag, Malin och Lisa räknade ut att vi sitter och äter i nästan 5 år av våra liv. (Nej, vi hade inte mycket att göra, dessutom är vi ju skvadrare - så ha lite överseende med vad vi sysselsätter oss med).
Vår lilla analys blev, hur som helst, att vi sitter och äter på tok för mycket! Dags att börja äta lite snabbare. Vem vill kasta bort 5 år av sitt liv på att sitta och stoppa i sig mat liksom?

Kände bara att jag ville dela med mig att det till omgivningen.

Vill ni veta en annan fakta?
I genomsnitt under ett liv så sitter man och väntar vid ett rödljus lika länge som man pussas under en livstid.
Är det bara jag som tycker att det är jättehemskt? Vi måste börja pussas mer!

Fast nu var det ju inte detta som den här texten skulle handla om från början. Hade snarare tänkt berätta att Bergsåker inte är så tokigt trots allt, det är faktiskt ett riktigt hyggligt ställe må jag säga! Spenderade kvällen/natten där ute på 18-årskalas, träffade folk som denna lilla stad som jag aldrig tidigare sett skymten av. Fattar inte hur man inte kan känna igen folk i den här lilla hålan till stad, men tydligen så finns det en hel del som man aldrig träffat på förr.
Dock borde kollektivtrafiken dit ut förbättras radikalt! Anthonia och jag traskade 2 km till brusshållplatsen imorse för att fara hem och lade märke till att den skulle komma 9:47, för att sedan inte komma tillbaka först efter tre på eftermiddagen. Det är illa. Dessutom körde 9:47-bussen ifrån oss så vi fick inte åka med.
Som tur var kom vi hem på annat vis.

Nu är det dags för lite sömn och återhämtning!
Kyss

Morgontankar

Jag sitter i arbetsrummet på skolan nästan en timme innan första lektionen börjar - så typiskt naturvetare på Skvadern eller vad?

07.52 huvaligen. Jag borde nästan kunna ligga i sängen och sova vid den här tiden, dock var jag "lat" och ville inte åka kollektivt så det fick bli till att åka så pass tidigt så att min moder skulle hinna till jobbet. Varför ska hon börja jobba så onödigt tidigt för?

Det är kallt ute förresten och saknaden efter den varma sommare börjar smyga sig på... Dessutom kan man inte trösta sig med att träden är fina i orange, rött och gult längre - gårdagens storm (och då menar jag verkligen storm) såg ju nämligen till att alla löv lämnade trädens grenar och flög runt i luften eller landade på backen istället. Nu är det bara till att invänta den första snön antar jag, kan ingen teleportera mig till varmare breddgrader?

Kreativiteten för ett rubriknamn är tyvärr dött

Goder afton!

Jag sitter här så skönt i fåtöljen och jobbar fenetriskt på att återhämta mig efter dagens träningspass (som för i övrigt skulle föreställa just ett återhämtningspass); dvs att jag har slagit mig ned här och degar som en tvättäkta degklump framför televisionen. Dock ger det där ofattbart höga berget med plugg mig fruktansvärt dåligt samvete genom att liksom håna mig för att jag inte har energi nog för att slå upp böckerna och hugga in på den trevliga texten där i.

Jag försökte vara duktig härom dagen så jag skrev en lång (uppmärksamma lång) lista över allt som måste göras inom en viss tid. Den listan fick mig att må psykist dåligt om man säger så. Den blev helt enkelt på tok för lång.

Det är bara till att hugga in antar jag?

/Pekka Holtiinen - mitt nya namn som bör uttalas med finsk brytning!

Naturvetare på bild

Årets klassfoto har dattat ner i brevlådan - alltid lika spännande att se om någon blundar eller råkar göra någon konstig grimas. I år klarade vi oss från det faktiskt! Söta lilla klassen beståendes av 32 söta naturvetare (dock är två frånvarande... ska man klippa in dem kanske?) ser ni nedan!
Fast måste säga att det ser lite lustigt ut att det enda man ser av mig är ett litet ansikte som sticker fram där jag står med svarta kläder och mörkt hår framför andra människor klädda i svart. Ser liksom ut som om jag står och tittar ut där. Tokigt det kan bli.



Nu är det bara till att vänta på att det roligaste med skolfotot också ska komma med posten - skolkatalogen. Förväntningarna är höga för att få se alla andra i denna lilla stad!

Sockerchock

Mina kära klasskamrater springer för tillfället runt i skogen och letar efter organga fyrkanter medan jag sitter här på arbetsrummet i min ensamhet tack vare min älskade muskelbristning. Dock måste jag erkänna att orientering inte kändes så överdrivet lockande - så jag kan faktiskt tacka min lilla skada idag!

Däremot känns det otroligt lockande att kila iväg till kiosken och införskaffa någonting att mumsa på. Jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så extremt sockerberoende... det är någonting med det där söta som är så fantastiskt helt enkelt. Så gott, eller hur?

Fröken Ur tar sig en strejk

Denna dag har varit milslång, och det är en underdrift. Det har varit lite som att kika in i en lång, mycket lång, svart tunnel utan att kunna se ljuset där på andra sidan. Ett tag undrade jag nästan om det var så att klockorna stannat upp för ett tag, kanske kände Fröken Ur för att strejka.
Nu börjar dock denna tisdag sakta men säkert lida mot sitt slut - och tro mig, jag kommer njuta något så fruktansvärt när jag äntligen får krypa ner inunder täcket och vila huvudet mot en alldeles lagom tillfluffad kudde. Ack, så skönt.

Imorgon har jag ingen riktig lektion dessutom. Istället ska vi bege oss mot ST-huset i staden för att snacka media. Dock är det tydligen tveksamt om hela klassen ens kommer att hitta dit - har någon påstått att naturvetare har bra lokalsinne?

Jag avslutar denna text med ett litet citat från Cissi (bara för att det förgyllde min annars så långa dag);
"Jag som trodde att KingKong var Kinas huvudstad - och att Alnö hade en egen statsminister."

Mitt förra liv som fisk

Dominikanska Republiken, eller paradiset med ett annat namn - ta mig tillbaka dit!
Angående bilden så har jag, på efterhand, fått reda på att den där blåsfisken är mycket giftig för människor. Tokigt. Dessutom simmade vi tillsammans med en massa lejonfiskar - som tydligen tar död på en människa inom två timmar med sitt gift. Fast jag lever ju än, som tur är.
Jag måste ha ha varit en fisk i mitt förra liv eller någonting i den stilen. Det känns nämligen som jag skulle kunna bosätta mig under ytan - där är allt så enkelt!

Nog med denna lilla återblick.
Trevlig kväll.
Yours

Français

Uscha, jag måste ta itu med en filmrecension som ska skrivas på franska... förstår inte riktigt meningen med att ha ett språk som är så komplicerat, varför gör man det inte vara enkelt? Visste ni att man, med flit, gjorde det franska språket svårt att lära sig bara för att det endast skulle vara adeln som skulle kunna prata språket felfritt? Man valde att sätta in undantag efter undantag, bara för att krångla till det hela för de stackars bönderna som inte kunde utbilda sig. Är det inte idioti så säg.

Fransmän är ju allt roliga.
Måste dock medge att de är flitiga på att göra filmer.

Passa dig, jag gillar dig.

Jag väljer att citera Emil Jensen denna afton.

Allt jag gillar upphör.
Passa dig, jag gillar dig.
Allt jag gillar upphör.
Akta dig, jag gillar dig.

Tro nu inte att jag är en sådan där deprimerad typ med bekräftelsebehov för att jag delar med mig av dessa ord (dock tror jag att alla i det här samhället har något slags bekräftelsebehov men). Jag råkar bara anse att de orden är formulerade på ett så bra sätt - ett fint sätt av någon absurd anledning.
Dåså, då var det sagt.

Puss på er, mina tappra små läsare.

Peter Pan

Den välkända söndagsångesten börjar sakta men säkert smyga sig på - och som vanligt lyckas den otroligt bra med att framkalla dessa vemodiga känslor inför den kommande vardagen. Återigen är det dags att återvända till skolbänken med alla möjliga krav och måsten.

Nej, förlåt. Jag ska inte vara så fruktansvärt negativ. Hur var det där med acceptans egentligen? - Om man inte kan göra någonting åt det så är det bara att bita i det sura äpplet, typ.

Något som jag däremot har grymt svårt att acceptera är att jag är sjutton år. Jag hatar vara sjutton år. Serisöst, hur meningslös är inte den åldern på en skala? Det enda man gör är ju att gå och vänta på att fylla arton... vilket känns som en jävligt lång väntan.
Fyra månader. Sen så - då får Sundsvall se upp.
Dock skulle jag gärna stanna i det artonåriga livet efter det... eller njä, 20 vill man ju fylla. Sedan tänkte jag frysa tiden, jag är livrädd för att bli gammal. Det är min största rädsla tror jag (i alla fall efter höjdskräcken).

Jag känner mig som Peter Pan, jag är inte gjord för att växa upp.

Ett försök till att vara kreativ

Nu har jag varit lite kreativ och lite ekologisk, på en och samma gång. Jag fick nämligen en liten impuls och plockade fram vår gamla (och mycket omoderna) symaskin. Detta för att sy en kudde - av ett par gamla jeans.
Skåda resultatet!











- Lite att göra eller vad?

Kära dagbok

Hahahaha - alltså jag tror jag dör. Jag städar igenom mitt rum och råkade hitta min dagbok som jag skrev när jag var sådär 6-7 år... tänkte att jag kunde dela med mig lite av den här, läs och njut.

I går hade jag simkalas fats jag inte fylde år för jag fylde år på tistan nu är det mondag. I mång ska jag bjuda hela mit seksår på glas

I påsk hade jag haft det jete kul i belgen dom som lånade huset hade en hund som hete bamse han var en dverj spets och var jete gulig han va brun och jete lite svart och när man kom med nånting så kom han som en raket och tog saken som man hade
han va busigare en du kan tro om man sprang så jagade bamse man
om man skule stana och seja åt bamse så bet bamse en u bysorna
ibland stopade han i sitt huvud i mina snikarjinsen
(Sedan står det något som är omöjligt att tyda).
En liten notis; "de som lånade huset" var mina kusiner som bodde i Belgien i några år, men det verkar som om jag inte riktigt var medveten om det faktum att det var min släktingar av någon anledning...

En dag när Jenny och jag hade rast på skolan och vi var i stor skogen då stog ett träd lutto mot ett anatt träd då hengde vi så att det trädett ramlade ner på marcken Jenny och jag red.
Wtf - Jenny och jag red? Förhoppningsvis menade jag att vi blev rädda...

Lite smakprov ur min hjärna som sexåring alltså!

Nostalgiska tankegångar

Vet ni vad?
- Det är det här som kallas nostalgi.

För tillfället är Anthonia tillbaka i detta lilla paradis i Spanien dessutom, vilket gör det hela ännu lite värre. Saknar att kunna göra precis vad som helst utan att behöva tänka på konsekvenserna!

Lättnad

Nu är jag alldeles snurrig i huvudet efter att ha skrivit ett samhällsprov på cirkus 20 sidor - och äntligen får jag släppa taget om grundlagar, riksdagen, konstitutionsutskottet, förordningar, kommittéer och allt vad det är. Puh.

Förresten så upptäckte jag alldeles nyss till min stora förtjusning att det faktiskt är fredag eftermiddag nu. Det är helg! Huvaligen så skönt alltså. Undrar bara vad man ska hitta på för bus dessa små dagar... Och tro det eller ej, men jag har faktiskt bara liiite uppgifter jag måste jobba med, inte ett stort berg som det brukar vara. Så härligt - nu mår jag bra.

Nej, nu är det strax dags för mig att fara till simhallen och plaska omkring lite.
Ikväll blir det thaimat, är det gott eller är det gott?

Skadedjuret

Jag känner mig som en invalid giraff. Den där förbaska muskelbristningen i låret gör nämligen att jag inte kan röra mig som alla andra om man säger så... När jag tappert ska förstöka att promenera frammåt så måste jag liksom ta ett minikliv med högerbenet för att sedan klara av att liksom lyfta upp höften och trixa fram det handikappade vänsterbenet som jag inte klarar av att göja utan att tjuta av smärta, typ. Ingenting funkar som det ska när man har ett skadat ben har jag härmed upptäckt.

Ändå pallrade jag mig ner till simhallen, fast besluten för att träna. Det gick ju som det gick om man säger så. Eftersom jag inte kan spänna benet så kan jag bara ligga och simma med armarna, vilket blir lite kämpigt i längden. Dessutom så är den en omöjlighet att göra en start eller vändning - alltså, varenda gång jag kom fram till kanten så var jag liksom tvungen att slunga runt benen för att kunna börja simma åt det andra hållet igen.
Något hopplöst.

Morgonchock

Jag vaknar. Kliver upp ur sängen. Går ut ur sovrummet och vips står en byggarbetare mitt framför näsan på mig i trappan när jag stod där morgontrött i sovkläderna. Det var ju trevligt.
Nu borras det för fullt i badrummet här i alla fall - har aldrig riktigt gillat ljudet av en envis skrivdragare... speciellt inte tidigt på morgonen när man vill att allt ska vara tyst och lugnt innan man har vaknat till.

Ska nog ta och stoppa i mig lite frukost nuja.
Godmorgon förresten! Känner att det här en en god morgon, förutom att jag är halt tack vare den älskade muskelbristningen då.

Lathet

Jag är vrålhungrig, men orkar inte lyfta på rumpan och pallra mig till kylskåpet. Jobbigt dilemma det här. Jag önskar att jag kunde teleportera grejer, så att de bara kommer flygandes till mig när jag vill ha dem. Så lat är jag, tyvärr.
Eller nej, jag är helt okej pigg i vanliga fall. Inte nu bara.

Kyss på er - känner för att sprida lite kärlek idag!

Smidighet på hög nivå

Idag har jag varit lika smidig, och haft lika mycket tur, som vanligt! Resultatet av det blev att jag sitter här med ett lindat lår för att få min kära muskelbristning i ett lite bättre tillstånd. Just my luck.

Jag förstår mig inte riktigt på mig själv alla gånger. Hur lyckas jag med allt liksom? Det är ett mysterium, minst sagt.

Detta fick mig dock att inse hur sjukt beroende man är av sin lårmuskel - jag kan ju inte röra mig minsta lilla millimeter som en normal människa längre, än mindre gå som en. Efter det här ska jag minsann lära mig att uppskatta mina ben... förstår ni hur ofattbart praktiskt det är att kunna promenera egentligen?
Buhu.

Hur som helst måste jag hugga in i samhällsvetenskapen nuja, i övermorgon ska jag nämligen kunna allt om hur vårt land styrs - och det är allt bra invecklat vill jag lova.

Nystart

Anthonia och jag har så gott som påbörjat våra liv på nytt - känns lite som om vi kämpar för winter -2010 (som svar på beach -2010) då vi duktigt pallrar oss till gymmet klockan halv sju på morgonen. Om inte detta ger resultat så blir jag less på riktigt vill jag medge.
Fortsätter vi såhär så kommer vi väl vara body builders... och det kanske är lite av en överdrift när vi egentligen bara jobbar för att komma i form.

Det jag vill komma fram till är i alla fall att jag har en så grym träningsvärk i min rumpa för tillfället att det är helt osannolikt. Eller ja, det kanske också var en snar överdrift... men ont har jag! Självklart trivs jag med det en aning dock, man vill ju veta att man tar sig frammåt sakta med säkert i alla fall.

En rumpmassage skulle nog inte vara helt fel för min kropp. Fast vem vill att någon sliskig massör ska klämma på ens rumpa liksom?

Nu ska jag jobba med franskan, matten, engelskan och samhällskunskapen - jag skulle behöva fler timmar per dygn för att hinna med mitt liv. För självklart måste jag ju bra titta på Desperate Housewives som drar igång ikväll. Kanske inte borde sitta här och klottra då.

Puss

Bon soir

Nu ska jag slå mig ned och skriva om Francisco Lachowskis liv, från början till nutid, på franska. Eller ja, jag ska försöka i alla fall... dock är risken stor att jag somnar med huvudet i franskalexikonet. Jag är inte på humör att vara kreativ just nu, så den där Franciscos liv kommer nog inte bli så intressant eftersom jag måste sitta och hitta på idéer ur det tomma intet.


Lite ögongodis va? Kan ju inte direkt påstå att han inte är behaglig att vila ögonen på i alla fall.
Me souhaiter bonne chance.

Senare

Helgen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut, vilket känns lika bedrövligt som vanligt eftersom jag även denna helg har varit en riktig fena från att smita iväg från alla måsten och uppgifter som ligger och väntar på att jag ska ta itu med dem. Det är ju nästan lite ironiskt att man aldrig lär sig att det där "jag gör det lite senare" är en tvättäkta lögn för en själv pch att "lite senare" innebär i nästa liv i princip.
Kan man köpa sig lite ork och energi någonstans?

Hur som helst ska jag i alla fall vara lite duktig ikväll då Jenny och jag ska börja fixa med vårt projektarbete - hög tid för det nu om vi ska klara av att klättra upp på Kebnekaises topp och glida ner på telemark på tillbakavägen. Kommer bli så grymt det här alltså. Måste bara jobba på benstyrkan en aning (för att inte tala om tekniken på ett par telemarkskidor)... Önska oss lycka till!

Pepp

Som sjuttonåring är det kanske på tiden att jag, ikväll, ska vara med på mitt livs första pyjamasparty. Brukar inte vanliga barn gå på sådana var och varannan helg som 11-åring? Konstigt att ingen i min kompiskrets brukade ha pyjamaspartyn på den tiden. Hur som helst är det i alla fall dags nu.

Hoppas bara att jag lyckas hålla mig vaken - är nämligen helt slutkörd efter att ha travat runt på birsta så gott som hela dagen. Det är helt makalöst hur shopping kan tära så mycket på krafterna. Dock blev det mest fönstershopping för min del eftersom jag lovat mig själv att spara pengar till allt som ska inträffa framöver. (Okej, jag lyckades inte helt med det löftet, men nästan i alla fall). Jag var i vilket fall som helst glad när jag kom hem med bland annat ett bara nya byxor, dock blev de sågade av min moder som ansåg att de såg ut som ridbyxor. Känns bra det.

Nej, nu är det hög tid att tagga inför kvällen här!
Kyssss

Taggad

I vanlig ordning lyckas jag inte ta chansen att sova ut när jag äntligen har möjlighet till det. Även fast jag är dödstrött när jag väcks av köksluckor som slås igen där nere, eller av tv:n som väsnas, så är det så gott som en omöjlighet för mig att somna om när jag väl har vaknat till ordentligt. Det är lite småjobbigt sådär.
När jag dock ändå är vaken så är det väl lika bra att ta vara på dagen? Om en stund bär det av till birsta för en liten shoppingtrip - minns knappt när jag var där senast... måste ha varit mycket, mycket länge sedan. Fast jag måste verkligen försöka hålla i pengarna idag, i alla fall försöka. Sedan får jag väl se hur väl jag kommer klara av det.

Jag är astaggad på att börja köpa julklappar. Tycker det är så mysigt... jag älskar att hitta saker som jag tycker skulle passa perfekt till den vännen, den familjemedlemmen eller vem det nu handlar om. Skulle kunna gå runt och köpa julklappar till folk året om.
Är det för tidigt att börja införskaffa julklappar i början av oktober? Det lär ju inte direkt finnas julpapper att slå in dem i om man säger så... kanske får vänta med det momentet helt enkelt.

En annan sak jag är taggad på är denna lördagskväll. Det är nämligen pyjamaspartaj på g! Vi 12 flickor i klassen ska samlas och röja loss iklädda nattklädsel var det tänkt. Ack så skoj.

Bikt

Jag känner mig lite småsprallig, liksom glad och full av energi. Dels för att jag nyss har varit occh sett en ofattbart underbar film på bio... ja; I rymden finns inga känslor. Har du inte sett den - så för Guds skull, se den! Jag skrattade så jag grät, nästan. Så fin, så söt, så mysig. 5 av 5 toasters.
Är också glad dels för att när jag kom hem så upptäckte jag, till min stora glädje, att Daniel (min lilla favorit i Idol) hade lyckats blivit ett wildcard till dagens tävling, och att han klarade sig igenom även denna kväll. Usch, vilken idol-nörd jag har gått och blivit, det går emot mina principer men jag kan inte riktigt slita mig.
Samtidigt måste jag dock erkänna en sak... en liten, liten bikt bara. Det är nämligen så att jag nästan går och hoppas på att min favorit, Daniel, inte ska gå så långt i idol. För om han blir värsta idol-kändisen så kommer inte jag klara av att lyssna på hans musik, vilket vore hemskt. Jag tycker inte om musik som spelas sönder av Rix FM och Mix Megapol (eller ja, "inte tycka om" var faktiskt en rejäl underdrift). Jag vill att han ska vara artist, bara som sig själv, inte som en idol. Slut på bikten.

Längtan är över

Om en liten, liten stund ska jag fara och träna i vanlig ordning - men undantaget är att idag får vi faktiskt hoppa i en bassäng under tak! Nu är det slut på att simma ute i kylan för vår del; äntligen. Det ska självklart firas dessutom! Ulla och jag drar iväg till staden, käkar lite mat och beger oss sedan till bion för att kika på I rymden finns inga känslor. Det blir kuuuung det.
Myspys. Ha en trevlig fredagskväll folket!