Jag har börjat inse att jag är ett ytterst osmidig människa, ibland känns det som jag omges av ett enda stort moln av klumpighet. Som tur är så kan man ju se det från den ljusa sidan; det är rätt så roligt att flina åt i efterhand.
Ni vet sådana där stolar som det brukar finnas i värmestugor i fjällen, man kan liksom lyfta på själva stolssitsen och lägga ner vantar, hjälm och annat krimskrams i ett fack där under - mycket smart måste jag medge. Dock har jag numera insett skaderisken med dessa stolar... På något underligt vänster lyckades jag nämligen komma in med mitt finger inunder den där luckan i precis samma ögonblick som jag satte rumpan på stolen. Det resulterade i ett enda stort "AJ" och nu är min ena nagel helt sönderklämd kan man säga.
Fast det var ju trots allt inte så värst farligt.
Inatt däremot, då gick osmidigheten upp på en helt ny nivå. Jag skulle bara smyga ner till undervåningen utan att väcka familjen som lugnt och fin låg och sov, därför undvek jag att tända lampan i trappen eftersom jag är väl medveten om dess jobbiga sken. Det var inte så smart av mig kom jag fram till strax därpå.
Tack vare mörkret fick jag liksom gissa mig fram till vart trappstegen var - tyvärr missbedömde jag avståndet en aning. Handlöst föll jag nerför sådär halva trappen och landade som ett mörbultat skadedjur längst ned på golvet. Min kropp är slagen gul och blå, bokstavligt talat.
Som grädden på moset så vaknade ju folket av allt oväsende som detta medföljde. Om jag ändå hade tänt lampan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar