Jag funderade ett ögonblick över hur jag skulle börja dagens lilla text och kom fram till att jag antagligen måste börja från första början för att få en någorlunda ordning på allt som ska med. Den "första början" är dock inte helt och hållet den riktigta början, men jag startar i alla fall från igår kväll.
Den sista natten med gänget. Det må kanske låta som ett avsked av något slag, men det kan jag försäkra er om att det verkligen inte är. Det är bara vi små vigorister som passar på att samla det gamla gänget innan vi plockar in lite nytt folk efter denna, minst sagt intensiva, intagningsvecka. Att försöka beskriva det hela vore bara meningslöst, och inte mycket skulle berättas på ett värdigt sätt skulle jag tro. En liten tankeställare är bara hur vi lyckas med allt..?
En hel del uppeldat hår, ett och ett halvt bortrakat ögonbryn, rödvinsfläckar i den vita soffan, en milkshakemaskin som sprutar ut ingredienser över allt och alla, samt det faktum att man kan få plats fyra personer i en enkelsäng. Ja, listan skulle kunna göras lång. Ingenting ligger på en normal nivå när Vigor är i farten, det kan jag i alla fall konstatera.
Efter att ha lyckats sova i 20 minuter den natten var det dags igen. Den sista intagningsdagen, det var idag det. De stackars kandisarna fick städa upp i den Bagdadliknande huset innan det var dags för att köra slut på dem totalt. Att man utsätter sig själv för nollning är ju en gåta som kvarstår, men jag vet ingen som någonsin har ångrat det så vi har väl ett bevis på att det faktiskt är värt det.
Hur som helst har vi nu välkomnat fyra nya vigorister som vi ska fostra så fint. Så skönt att det är över samtidigt som jag känner att jag skulle kunna fortsätta några dagar till och plåga folk, känna makten liksom. Men får tyvärr vänta tills efter jul.
Allt låter som en dans på rosor (det är det dock inte). Dessutom är jag numera mobillös eftersom min lilla älskling ramlade ur fickan och blev fullkomligt mosad av alla vigorister som hoppade runt under insjungningen. Min mobil går inte längre att starta, jag känner mig naken utan den, det är något viktigt som fattas. Så jävla typiskt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar