Varmassan

Det kanske är svårt att tro, men att stå en hel helg i en liten korvkiosk är grymt krävande. Jag är boktsavligt talat helt utmattad nu. Men vad gör man inte för simsällskapet?
(Nu har jag dock dränkt mitt hår i schampoo i ett försök att bli av med den hopplösa korvstanken...)

Kan ju tillägga att vi (Alex, Amanda och jag) blev "kompisar" med Simon och Thomas. Ja, de där filurerna som åker hem till folk och möblerar om helt och hållet. Känn på den ni. De handlade korv och kaffe av oss!
Sedan sprang Paolo Roberto (eller hur han nu stavar det) förbi vår kiosk en massa gånger. Förresten fick han en liten tillsägelse av vår ena parkeringsvakt för att ha parkerat fel.

Jag undrar varför man blir så till sig av att se en kändis?

Hemma

Hemma igen. Dock med döda armar och ben, två ömma axlar och en hes hals.
Årets Norrländska mästerskap var som en trevlig dans på rosor och vi Sundsvallare tog tillbaka vår värdighet som norrländska mästare. Att det dessutom antagligen var den roligaste tävling som jag någonsin varit på gör inte direkt saken sämre. Så jag klagar inte över min mörbultade kropp. (Bilder från vår finfina - och extrema - utklädsel kommer förhoppningsvis inom kort).

Sedan kan man ju fråga sig hur Packa pappas kappsäck förvandlas till Paxa pappas kex.

Måste säga att det känns tungt att vara tillbaka i verkligheten. Är det konstigt att man gärna stannat kvar där uppe i Skellefteå? Det hade varit helt kanon dels pga vår härliga helg där som gärna fått fortsätta, och dels för att fortsätta skjuta upp tanken på den där fördömda fysiken som jag fortfarande inte har tagit itu med. Prov imorgon - hej misslyckande.
Idag har jag gjort i princip ingenting. Vi hade inga lektioner förutom en kort idrottstimme som jag var tvungen att gå på, ändå har jag inte orkat lära mig några fler fysikformler. Har bara dragit omkring här hemma som ett spöke och kommit på undanflykter för pluggandet. Dessutom har jag ingen träning idag, vilket känns väldigt annorlunda... det är nämligen en återhämtningsdag. Ändå blir jag löjligt rastlös av att inte knata mig till simhallen.
Clorskadad tjej här.

NM

Tidigt imorgon bitti kommer vår skara med simmare samlas för att fara norrut, ända upp till Skellefteå. Detta för att vara med och avgöra årets Norrländska Mästerskap! Inte nog med det, hela truppen är taggad till tusen, vi ska vinna, så är det bara. (Skojskoj)
Bäst av allt är att vi dessutom har satt ett tema på tävlingen, inte vilket som helst heller... nämligen hortema, med en nypa salt. Alla vi flickor kommer plaska runt i nätstrumpbyxor, knallrött läppstift och annat vi kan hitta på. Pojkarna däremot kommer förhoppningsvis bli skonade från våra strumpbyxor, de har fått i uppgift att odla upp mustasch, snyggt va? Om de nu inte skulle klara av det så blir det bara att införskaffa ytterligare ett par strumpbyxor, så det så.

Det här kommer bli grymt.

Grymt sa grisen, som Ulla skulle uttryckt det hela.

(Dock är jag en smula purken på min fader som jag kidnappat vår undervattenskamera ända bort till Schweiz, dålig stil.)

Cykelpremiär

Årets första cykeltur är härmed avverkad!
Jag hade nämligen beslutat mig för att cykla till skolan idag för att hylla den efterlängtade våren, dock är inte min fader hemma och kan hjälpa mig med att plocka fram cykeln ur garaget. Så jag begav mig själv till husets mest stökiga plats (garaget alltså) för att rulla ut mitt lilla fordon. Det var då jag upptäckte att det var omöjligt att skymta en cykel där inne... kartonger, skidor, moppen, snöslungan, gamla möbler, skräp, leksaker, ja listan kan göras lång av allt som trängdes huller om buller där. Men inte min cykel?
Jodå, efter en stunds letande såg jag mycket riktigt en röd cykel. Längst in, bakom allt, under allt, omringat av allt.
Så nu har jag brottats i mitt garage i cirkus en halvtimme, men jag lyckades! (Fick smyga mig igenom hinderbanan med cykeln halvt över huvudet på mig... det efter att jag klättrat in och lyft bort en stor vagga, en massa stolar och klämt mig förbi moppen)(Kan tillägga att cyklar har en otrolig förmåga att fastna i saker! Alla dessa ekrar, pedaler och allt vad det är verkar liksom suga åt sig annat skräp att slå krok med... vilket inte förenklade mitt uppdrag precis.)
Dagens insats för min del.

Cykeltur till skolan efter lunch då!

Grattis

Idag är det Sveriges vanligaste födelsedag. Jag kan dock inte klura ut en enda som fyller år denna dag.

(O)normalt

Nu har jag minst sagt varit med om något som är helt nytt för min del... Det hela började tidigt då väckarklockan ringde vid 6-tiden - en dryg timme senare befann jag mig i en filmchefs bil påväg mot simhallen ute i Njurunda. Där väntade både en regissör och en fotograf, och arbetet sattes igång.
Många tagningar, och någon timme, senare var allt klart.
Nu har jag visst varit med i en kort, kort film som en testinspelning till en riktig film. Så kan det gå. Och nu sitter jag här och väntar spänt på resultatet.
Grymt roligt var det i alla fall, även om mina erfarenheter som skådis är nere i botten.

Sedan kan jag ju bara tillägga att jag, till min förtvivlan, har upptäckt att detta lov börjar lida mot sitt slut. Endast två och en halv dag kvar innan vardagen vaknar till liv, och allt går tillbaka till det normala. Som vanligt har veckan sprungit förbi i en sådan hast att man knappt lagt märke till den, några fartränder som minne bara.

Solljus

Lov är skönt. Man bara är liksom. Nu sitter jag här och bara fördriver tid, samt att jag smaskar i mig en ofattbart god passionsfrukt. Och jag måste inte göra någonting alls idag. Eller jo, träna, men det hör till för min del. Nackdelen är dock att jag måste knata mig upp ur den sköna sängen en aning för tidigt på mornarna då träningarna startar vid åtta-niotiden. Sen måste jag vila upp sig till kvällsträningen, möjligtvis genom en välförtjänt middagsblund.
Men vareviga gång jag suckar djupt och lägger huvudet på kudden möts jag av samma, extremt jobbiga, problem. Mitt rum är helt omöjligt att göra mörkt. Varenda liten solstråle tycks sugas in genom fönstret för att göra mitt vitmöblerade rum ännu mer bländande. Och visst har jag rullgardiner, men tro inte att de hjälper, tji fick jag första gången jag testade dem. För den där fördömda springan mellan själva rullgardinen och väggen släpper in mer ljus än själva fönstret känns det som.
Följden blir att jag ständigt väcks av att solen bränner i ögonen, att blunda hjälper minsann inte. Tror jag ska börja sova med en sådan där mask för ögonen. Men det känns så instängt. Jobbigt dilemma här.

Tro nu inte att jag har någonting emot solen för det har jag verkligen inte. Jag nästintill avgudar solen, den är underbar. Så länge den håller sig borta från mitt sovrum.

Tillbaka

Då var man hemma igen då, vilket känns lite halvdystert efter att ha glassat runt på skidor fem dagar mitt ute på fjället. Bortkopplad från världen, civilisationen och all stress som härjar här i staden. Där uppe i Lappland fick jag för första gången på mycket länge verkligen slappna av, och då slog verkligen tröttheten ner som en bomb över mig, jag hade nog inte riktigt insett hur slutkörd jag faktiskt var. Skönt var det i alla fall, men nu är jag tillbaka i verkligheten. Eller nästan, skolan är man ju fortfarande skonad från men träningen har dubblats istället så jag tycker att det går ganska jämt ut med vardagen. Dessutom ligger ju som vanligt den där förbannade fysikboken och hånler åt en under lediga tillfällen, den liksom gör allt för att framkalla dåligt samvete för att man inte har ork nog att öppna den. Men jag anser att plugg ska uteslutas med hundra procent under lov, punkt slut.